Dagens livsmedelsindustri har två ursprung. En del byggde på länets egna råvaror, t.ex. från jordbruksbygderna i Skaraborg och fisket i Bohuslän. Andra grundades på importerade råvaror. Den senare kategorin var till största delen lokaliserad till Göteborgsområdet och var den som utvecklades först, lockad av en växande konsumentmarknad. Det handlade huvudsakligen om ölbryggerier och sockerbruk som startades av invandrade entreprenörsfamiljer som Lorent, Pripp och Carnegie. De livsmedelsindustrier som bygger på inhemska råvaror producerar t.ex. frysta grönsaker, fiskkonserver, mejerivaror och färdiglagad mat. De dominerande företagen är Dafgårds i Lidköping och Götene, Abba i Kungshamn och Lysekil samt Arla i Götene.
Under större delen av 1900-talet var livsmedelsindustrin till övervägande del svenskägd – privat eller kooperativt, men senare också statligt ägd. Idag är bilden en helt annan. Allt fler företag inom livsmedels- och dryckesbranschen ingår nu i internationella företagsgrupper. Typiska exempel är norska Orkla, samt danska MD Foods och Carlsberg.
Livsmedelsbranschen satsar allt mer på forskning och utveckling, bl.a. inom miljöområdet. Institutet för livsmedel och bioteknik i Göteborg har t.ex. investerat 30 miljoner kronor i ett utvecklingscentrum för livsmedel under 2001. Skara blev tidigt ett centrum för livdjursauktioner och slakteriverksamhet med den lokala boskapsuppfödningen som bas. Här finns sedan 1946 en forskningsenhet för boskapsskötsel – Veterinärinrättningen med anor från 1775 – inom det som idag är Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). En ytterligare förstärkning av kompetensen inom djurhållning och köttproduktion i–Skaraborg har skett genom att landets nya djurskyddsmyndighet har förlagts till Skara.
Dagens livsmedelsproduktion är inte som tidigare naturligt förankrad i en egen produktionsbas eller skyddad från utländsk konkurrens genom olika handelshinder. Den har istället blivit allt mer specialiserad, storskalig och byggd på produktions- och forskningskompetens. Branschen är också mycket mer beroende av effektiva transport- och distributionsnät än tidigare. Därmed är lokaliseringen inte längre given och beständig, utan måste försvaras genom kontinuerlig förnyelse och förbättring. Övergången till mer ekologiska odlingsformer, anpassning till nya konsumentbehov, ökad förädlingsgrad, krav på förbättrad djurhållning osv. är exempel på nya förutsättningar och villkor för dagens livsmedelsindustri.
Hur kommer det sig att den tidiga textilindustrin fick en så stark ställning i Västra Götaland? Förklaringen ligger antagligen i många samverkande faktorer. Jordbrukets förutsättningar i södra Västergötlands skogsbygder var inte de bästa – kompletterande näringar var nödvändiga. När förbudet att importera textilmaskiner från England upphävdes i början av 1800-talet öppnades möjligheterna att mekanisera det traditionella textilhantverket. Mekaniseringen inleddes med spinnerierna, därefter kom väverierna. Närheten till skog och vattenkraft var gynnsam för den tidiga industrialiseringen och det maritima klimatet i Sjuhäradsbygden gav en lagom hög luftfuktighet i de nya industrilokalerna.
Kunskap om den nya industrin kom till Sverige främst via Göteborg med invandrande tyska, holländska, engelska och skotska familjer. När den inhemska ylletextilindustrin fick konkurrens av en växande bomullsimport, ökade Västsveriges konkurrensfördelar i förhållande till Östsveriges. Göteborgsområdet stärkte samtidigt sin ställning på bekostnad av Sjuhäradsbygden. Närheten till importhamnar för stenkol blev också en viktig lokaliseringsfaktor då ångkraften så småningom ersatte vattenkraften i industrierna.
Borås övertog under 1920-talet rollen som Sveriges ledande textilcentrum från Norrköping. Under branschens höjdpunkt i slutet av 1940-talet låg ca 80 % av landets totala tekosysselsättning inom dagens Västra Götaland.
Från 1950-talet inleddes den kraftiga strukturrationalisering som innebar nedläggning och utflyttning av många textil- och konfektionsfabriker till utlandet. Denna process har fortgått in i våra dagar. Den återstående delen av svensk textilindustri har överlevt i specialiserade nischer, t.ex. tillverkning av skyddskläder, tekniska textilier samt exklusiva fritids- och modeplagg. Textiltraditionen i länet lever dock vidare, t.ex. i form av planer på att göra Borås till ett ledande designcentrum.
Skogsindustrin hör till de branscher som idag, trots god tillgång på skogsråvara, inte är särskilt väl representerade i Västra Götaland. Till undantagen hör pappersindustrin i Dalsland och möbeltillverkningen i Skaraborg. Lokaliseringsförutsättningarna för olika delar av den skogsbaserade industrin har hela tiden förändrats.
Under pappersindustrins handbruksepok var råvaran linnelump och papperet framställdes nära marknaderna, t.ex. i Göteborg. Då träsliperierna kom krävdes stora kraftresurser och den första trämassefabriken i Sverige anlades därför 1857 i närheten av Trollhättefallen. När så den kemiska massatillverkningen introducerades blev istället närheten till stora skogsresurser den viktigaste lokaliseringsfaktorn. Detta blev räddningen för den dalsländska skogsbygden då järnbruken mot slutet av 1800-talet blev olönsamma. Närhet till marknaden och tillgång till utskeppningshamnar har varit viktiga för lokaliseringen av pappersindustrierna i t.ex. Mariestad, Vargön, Munkedal, Lilla Edet och Mölndal.
Pappersindustrin i Västra Götaland har ingen framträdande roll i västsvenskt näringsliv. Däremot är Väner- och västkusthamnarna mycket viktiga för exporten av massa och papper från Värmland, Dalarna och mellersta Norrland.
Även sågverken lokaliserades helst längs Vänerkusten och i Göta älvdal, dit det var lätt att transportera skogsråvara samtidigt som det var ett transportekonomiskt bra utgångsläge för exporten. Ändå får man hålla i minnet att andra delar av Sverige kunde erbjuda betydligt bättre förutsättningar vad gällde råvara och kraftresurser. Den viktigaste fördelen för den skogsbaserade industrin i Västsverige i förhållande till Norrland har varit närheten till större befolkningskoncentrationer och därmed en större byggsektor.
Kombinationen av lokal hantverkstradition, enskilda entreprenörers riskbenägenhet och konkurrensförmåga har bidragit till att trävaruindustrierna i Västra Götaland har utvecklat nya delbranscher, t.ex. spånskivor, lamellträ, möbler, monteringsfärdiga hus och köksinredningar. Möbelindustrin har utvecklats till en bransch med många olika insatsvaror förutom trä, t.ex. plast, metall och textilier.
Den grafiska produktionen – tryckerier och förlagsverksamhet – har huvudsakligen varit en storstadsnäring. Men det har också varit möjligt för tryckerier och bokbinderier utanför de större städerna att överleva genom en tidig satsning på storskalighet, aggressiv priskonkurrens och hög teknisk kvalitet. Därmed har de nått både den nationella och internationella marknaden. Västsvenska exempel på sådana företag finns i bl.a. Falköping, Skara, Bollebygd och Uddevalla.
