En turist som kommer till Göteborg för första gången kan utan problem orientera sig i stadens centrum med hjälp av en karta från 1600-talets mitt, här illustrerat med Kiettil Klasons karta från 1644. Det är inga svårigheter att lokalisera Gustav Adolfs Torg med Rådhuset liksom Domkyrkan, vallgraven, Stora Hamnkanalen och Hamngatorna. Att man även i nutid kan orientera sig med en mer än 350 år gammal karta, som åskådliggör den typiskt holländska stadsplanen från denna tid med raka gator, rektangulära kvarter och kanaler, visar tydligt på hur vi – medvetet eller omedvetet – lever och verkar i en miljö som är formad av vår historia.
Kiettil Klasons karta påvisar också den nygrundade stadens två huvudfunktioner i den smala svenska korridoren kring Göta älvs mynning, där Bohuslän var norskt land och Halland tillhörde Danmark, nämligen försvar och handel. Den nya staden var egentligen bara en fortsättning på tidigare samhällen, som även de haft dessa båda funktioner. Det gäller Lödöse under medeltiden, Nya Lödöse vid Säveåns utlopp i Göteborg grundad på 1470-talet och flera gånger anfallen av danskarna samt Karl IX:s Göteborg på Hisingssidan av älvmynningen planerad i början av 1600-talet. Lösningen blev till sist det Göteborg vi känner och som fick sina privilegier 1621. Båda benämningarna "den vandrande staden" och "porten mot väster" har förvisso fog för sig.
Med sina vallgravar och bastioner – senare kompletterade med Skansarna Lejonet och Kronan liksom Nya Älvsborgs fästning – blev ironiskt nog den nya stadens försvarsförmåga aldrig prövad på allvar. I stället blev det för lång tid handeln mellan upplandet och världsmarknaden, som utgjorde stadens huvudfunktion och därtill på olika sätt gynnad av statsmakten. Det gällde främst exporten av järn och virke från Vänerlandskapen till Nederländerna och England och import av konsumtionsartiklar både från Europa och transatlantiska marknader. Förmedlingen av denna utrikeshandel ombesörjdes av handelshus, där både invandrade köpmän och svenskar var verksamma. Genom att den kommersiella aktiviteten i världen allt mer försköts mot länderna runt Nordsjön, där Englands begynnande industrialisering på 1700-talet gav en extra stimulans, kom Göteborg genom sitt geografiska läge på ett helt annat sätt än Stockholm att bli delaktigt i den nya tidens utvecklingsförlopp.
Göteborg blev en påfallande internationell stad, där handelshusens kontakter satte sina spår på många områden. Under 1700-talet tog sig denna internationalism ett alldeles särskilt uttryck i det Ostindiska kompaniets verksamhet. Från resorna till Kanton i Kina togs hem te, siden och porslin, som via auktionssalen – ännu bevarad i Ostindiska kompaniets hus – såldes vidare ut i Europa.
De göteborgska handelsmännen engagerade sig också i mer närliggande projekt under 1700-talet. De stora sillstimmen vid Bohusläns kust medförde en hektisk ekonomisk aktivitet och gav underlag för en mängd göteborgsägda sillsalterier och trankokerier. Stora förmögenheter samlades hos ett fåtal personer, men dessa inledde också en serie av donationer, som sedan fortsatte under 1800-talet.
Både Kinahandeln och sillen tog slut under 1800-talets första år. Men den grundläggande, traditionella exporten av järn och trä fortsatte att vara basen för handelshusen och det ekonomiska livet i Göteborg. Från att tidigare holländska och tyska köpmän varit kraftfullt representerade, ökade i början av 1800-talet framför allt det engelska inslaget bland handelshusen. Napoleonkrigen med kontinentalblockaden av den normala handeln medförde extremt gynnsamma förhållanden för den göteborgska handeln och har benämnts "den briljanta perioden" i stadens historia.
I början av 1800-talet hade Göteborg ca 13 000 invånare vartill kom ytterligare ca 5 000 personer som bodde ute i Majorna. Göteborg var därmed landets andra stad, men långt efter Stockholm som vid denna tid rymde ca 75–000 personer. Vid denna tid revs också befästningsverken, vilket gav möjlighet till fortsatt nybebyggelse inom vallgraven. Kring 1800-talets mitt inleddes en stark inflyttning till Göteborg. Vasastaden bebyggdes för de mer välsituerade och Annedal, Landala och andra mer perifera områden för arbetare i så kallade landshövdingehus bestående av en våning i sten och två i trä, en hustyp som blivit ett karakteristikum för arbetarstadsdelarna i Göteborg.
Denna befolkningsexpansion – 1870 hade staden 56 000 invånare och 1900 130 000 och vid första världskrigets slut närmare 200 000 – hänger samman med stadens starka industrialisering. Då Göteborg saknar den för tidig industrialisering viktiga vattenkraften, måste de göteborgsanknutna industriföretagen placeras i anslutning till fall och forsar utanför själva staden, t.ex. Mölndalsfallen. Men med ångkraften förändrades situationen och än mer efter sekelskiftet, då elektrisk kraft kunde överföras från Trollhättefallen. Industriföretag kunde därmed lokaliseras i själva Göteborg.
Göteborgs industrialisering hade nära knytning till handeln – handelshusen engagerade sig gärna i industriell verksamhet. Ur importen av kolonialvaror växte det stora sockerbruket vid Klippan fram, medan bomullsimporten gav förutsättningar för en omfattande textilindustri. Ända fram till det första världskriget var textilindustrin den största branschen räknat i antalet anställda. Trävaruexporten över Göteborg gav under några decennier kring sekelskiftet underlag för en omfattande tillverkning av lådämnen – trälådor var den tidens emballage – och hyvlade trävaror, t.ex. lister och dörrar till det omfattande bostadsbyggandet. Flera planer på att etablera ett stort järnverk i Göteborg baserat på järn från Bergslagen och importerat kol gick däremot om intet.
